Strax innan inflygningen till Coriolis
Wahid sjönk ner i skräddarställning på golvet. Kapellet på Sijada doftade sött av rökelsen som den ärrade legioner tänt vid gråterskans porträtt. Ur ett av de många facken på rustningen tog han upp ett litet krus som han införskaffat i Lotustemplet på Dabaran. Det doftade fränt när locket kom av. Wahid förde ner en sticka i kärlet, och när den kom upp var den täckt av en trögflytande, lerliknande, substans. Med stadig hand ritade två linjer, en på varje sida av näsan, där hans tårar en gång fallit, på den tiden när han tillät dem.
Med stadig röst påbörjade han sin bön till ikonen. ”Gråterska, din närvaro tröstar mig i min tillvaro. Min saknad är stor men din hand leder mig på min väg. Till slut skall jag finna din famn, när du för mig till domaren för min slutgiltiga dom. Mitt hopp är att du lägger ett gott ord för mig så att jag får återse de som tagits ifrån mig alltför tidigt. Marian, Karim, Melika och Iman. Än tror jag det är långt kvar innan vi ses. Än har inget lyckats sända mig till domaren. Men spelaren kan alltid spela en spratt. Ikonernas n-”
Wahid slog runt. Han hade hört något utanför kapellet. Någon hade hört hans bön. Han böjde sig snabbt åt gråterskan, hans valda ikon, och plockade upp sin ack-karbin från golvet. Det tunga pansaret han vanligtvis hade på sig var kvar på hans rum. Nu hade han endast det tunna armanitvävsuniformen på sig. Utan det tunga skalet var han mer sårbar, men också smidigare. Han smög ut ur kapellet, men ingen syntes till. Vem på skeppet var det som hade hört hans bön?